Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389 SMÄRRE UPPSATSER OCH MEDDELANDEN
Saxifraga Hirculus ännu kvar å Löfberga gård vid Vartofta.
Hur mången botanist har ej statt sörjande a platser, som tidigare varit
hemvist för ädla blomster i Floras rike. Men nu vet dess plats icke mer
därav. Havren rasslar a forna örtbackar; det konstgödslade betet är frodigt a
orkidékärren eller de kalhuggna lövängarna.
Fortast gar förödelsen fram genom kulturbetena. Ar 1941 finner Nils
Albehtson Mularpslokalen för Gymnadenia odoratissima och beskriver den
i Botaniska notiser 1942 (Nyboängen). Vid mitt besök 1943 var lövängen
kalhuggen för kulturbete. Men ännu hade man ej hunnit bearbeta eller
utdika den lilla öppna kalkfuktängen. Efter anmälan har området nu blivit
skyddat och G. odoratissima här räddad. När jag 1915 fann lokalen, sträckte
sig förekomsten, om ock sparsamt, längre söderut till präststommens drev
men är sedan utgången genom kulturåtgärder. Liknande minskning har
sedan 1914 skett a Svartarp i Asle. Den förmodligen rikaste förekomsten i
Tiarp (Esbjörnstorp) med underbart vackra lövängsgläntor borde bli föremål
för särskilda skyddsåtgärder.
Lika nedstämd som man blir, när värdefulla lokaler ödeläggas, lika
glad blir man, när man finner ursprungliga, orörda områden. Och Falbygden
har tack vare sin säregna struktur många sådana. Då jag i sommar frågade
en lantbrukare, om han tänkte dika ut kärrmarkerna, blev svaret: Då vore
dä la bätter a köpa en nur gårl» (ny gård).
En ny gård har dock pa kort tid erövrats a Lövberga (2 km. nordost
Vartofta järnvägstation och nära den kända Varkullen) genom utdikning av
mossar och kärrmyrar. Omkr. år 1900 var åkerarealen 50 tunnland, nu omkr.
110. När ägaren berättade härom för mig vid ett försommarbesök, var jag
beredd att uppstämma veklagan över myrbräckans försvinnande från denna
klassiska lokal (A. Rudbergs Västgötaflora 1902).
Dock, det fanns en myr kvar, kallad Sjöängen, knappt mer än 0.5 km
öster om gården. Trots regnig väderlek gjorde vi ett besök. Jag blev glad åt
att finna en ursprunglig, öppen myr, som ej varit skogbevuxen och ej heller
hotades av igenväxning. Vid detta tillfälle hann jag konstatera förekomsten
av bl.a. O re hin strictifolia (röd, slätbladig, samt den frodigare, vitblommande),
Epipactis palustris, Primula farinosa, Drosera longifolia och Schoenus
fer-rugineus.
Ett förnyat besök gjordes den 6 aug. och då i strålande solsken. Jag
cyklade ut frän Falköping och efter att ha verifierat försommarens misstanke om
förekomsten av Prunella grandiflora i Luttra (täinl. rikt) med Dracocephalum
och Pulmonaria angustifolia, ansåg jag mig styrkt att bära besvikelsen å
Löfberga. Jag parkerade cykeln vid Jutagården. tog en överblick av den vackra
utsikten bortöver Slafsadalen, där blånande berg och skymda kalkkärr dolde
så många underbara hemligheter. Färden terrängledes rakt österut en knapp
kilometer gick lätt att tillryggalägga. Nedanför en vacker betesslänt utbredde
sig myren med vackra björkdungar a höjderna strax bortom. Jag gick först
över den stora gläntan i sydväst, en fuktig betesmark, tidigare något
skogbevuxen. Bakom en gles ridå av förkrympta björkar öppnar sig den mindre,
nordöstliga gläntan, ett kalkkär med delvis gungflykaraktär. Här har en av
Slafsans tre begynnelsegrenar i Slöta sin upprinnelse. Jag tog en titt på mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
