Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smärre uppsatser ocii meddelanden
<S89
Några sydhalländska lokaler för Epipactis persica Hausskn.
Epipactis latifolia subsp. viridiflora Irmisch (E. Helleborine ß oarians Cr.,
Helleborine latifolia var. varians C.r., som den vanligen kallas i svensk botanisk
litteratur) haf genom professor Nannfeldts (Hot. Not. 1946) ytterst
intressanta arbete identifierats med E. persica Ilausskn. och pa så sätt upphöjts
till egen art. Dess utbredning och ekologiska förhållanden har därigenom fålt
ökat intresse, varför det kan vara motiverat att kort beskriva några lokaler
för arten, som jag funnit i södra Halland.
Det enda för närvarande kända fyndet från Halland synes vara det.
som insamlats 1848 av C. J. NORDQUIST i bokskog å sluttningen av
Hallandsåsen vid Dömestorp, I-Iasslövs socken. Kollekten, som finnes i herbariet i
Uppsala, bestämdes av Nannfei.dt till /:. persica.
Juli 19-16 alltså 98 är efter det Nordquist insamlade växten besökte jag
bokskogen ovanför Dömestorp och kunde efter en kort stunds sökande finna
arten. Den växer sparsamt utmed en rännil i bokskogen på en sträcka
av-flera 100 m. Jordmånen är svart, fuktig mylla. Arten växer delvis i stark
skugga och kommer upp genom ett tjockt lager boklöv, där inga andra örter
växer. Den är da relativt låg, gracil och fåblommig. Samtliga kronblad äro
grönvita utom hypochilen, som är svagt violett. På mera solexponerade ställen
men fortfarande i tämligen stark skugga blir den mera robust och rikblommig.
Hypochilen är da vid basen brunaktig och i övrigt liksom epichilen svagt
violett-grön. Övriga karaktärer överensstämmer fullständigt med de för arten
typiska, såsom de skildrats av Nannfeldt. E. persica växer här tillsammans
med Anemone nemorosa, Asperula odorato, Geranium robertianum, Lactuca
muralis, Neottia nidas anis, Oxalis acetosella etc.
I Östra Karups socken vid Gropmöllan invid Båstads kalkbrott nära
skånegränsen cirka 500 m från havsstranden finnes en andra E. persica -lokal,
vilken har en helt annan karaktär än den vid Hasslöv. På ett område av
50X50 m förekomma över 250 exemplar. Arten växer i tallskog på flygsand
å kalkgrund. Ehuru området är litet, omfattar det flera helt olika
vegetationstyper, varvid den ganska stora ekologiska amplituden för /•.’. persica
demonstreras.
Den södra delen är starkt solexponerad och tätt bevuxen med gräs. Här
antecknades bl.a. följande arter: Achillea millefolium, Artemisia campestris,
Carex arenaria, Campanula rotandifolia, Epitobiuin montanum, Festuca ovina,
(•aliuni verum. Trifolium proeiimbens och repens, Vicia eracca och
tetra-sperma.
E. persica blir bär 50 60 cm hög med styv och tjock st jälk och upp titi
25—30 blommor. Trots detta är stjälkbladen små, högst 2,5X4,5 cm, alltså
mycket mindre än på E. latifolia. Övriga karaktärer desamma som för
exemplaren vid Dömestorp.
A mellersta delen av lokalen har tallskogen en tät undervegetation av
al, as|), rönn och vide varför marken delvis är extremt skuggad. Här
uppträder E. persica i sin skuggmodifikation som enda ört å liar mark eller
tillsammans med Aegopodium podagraria, Polygonatum multiflorum, Epilobium
angustifolium, Lactuca muralis och Ranunculus acris.
I norra delen växer E. persica i mossrikt Empetrum nigrum - Vaccinium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
