Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de nordiska ekarna
107
Odsherred» — d.v.s. i nordvästra Sjællaiul — »udtaler sig 1782 saaledes:
siden den meste Eg lier er af den mindste Slags Vinter- eller Steen-Eg . . . .
Af gammel Egeskov er der vist nu intet tilbage paa Odsherred Skovdistrikt,
men det bemærkes, at Quercus sessiliflora angives som vildtvoksende i
Odsherred saavelsom i det svdligere Nordvestsjælland. I sidstnævnte Egn angives
den at förekomme ved Stokkebjærg Bakke Syd for Byen Stokkebjærg. . . .
Ogsaa paa Korshage ved Rørvig, altsaa lige over for Hornsved, har man fundet
Vintereg vildtvoksende».
De exemplar, som förvaras i Köpenhamns herbarium, från nordvästra
Sjælland, tillhöra dock ej Q. petraea utan Q. Robur subsp. puberula (jfr
sidd. 68, 115). Ang. diskussionen om fossilfynd av Q. petraea hänvisas till
Oppermanns framställning.
Bornholm. Arten blev bekant härifrån redan 1800 genom Rafn. Den
är känd från Almindingen och Slotslyngen.
Sverige.
Den svenska utbredningen av Q. petraea är mycket ofullständigt bekant.
Blott Skåne och Göteborg-Bohuslän kunna sägas vara väl undersökta.
Utbredningskartan företer därför en kluinpvis anhopning av lokaler till de två
nämnda områdena, medan det inre och västra Småland, mellersta Halland och
södra Västergötland framstå med blott sporadiska uppgifter. Dessa luckor få
sålunda ej anses som verkliga utan blott som undersökningsluckor. Visserligen
finnas åtskilliga litteraturuppgifter från dessa områden, men av redan anförda
skäl har jag ej ansett mig kunna taga hänsyn till dessa.
Skåne. Det äldsta bevarade herbarieexemplaret av Quercus petraea från
landskapet är insamlat av Zetterstedt pa Kullaberg 1849 (U). Men arten var
känd långt tidigare; den omnämnes första gången av Fries (1835): »Quercus
Robur *Q. sessiliflora . . . Soto macro [unde vulgatissima in provinciis
occidentalibus interioribus], a quo omnino orla». Det torde vara härpå, som
Lilja (1838) stödjer sig, då han skriver: »finnes vanligen på magrare botten
här och der öfverallt». Detta får anses vara ett lösligt påstående, ty vid denna
tid var Nordskåne botaniskt ett tcrra incognita.
Genom den inventering, som utförts i Skåne under de senare åren och
genom mina egna specialundersökningar har det visat sig, alt arten verkligen
är vanlig i urbergsterrängen i hela Nordskåne från Hallandsåsen i trakten av
Tossjö till blekingegränsen och ner till Söderåsen samt med avtagande frekvens
ner till Höör. Vidare är den funnen på Hallands Väderö, i Hov, på Kullen och
nära Stenshuvud. Den är däremot ej bekant från Linderöds- och Romeleåsarna,
ej heller frän trakten av Sandhammaren.
Blekinge. Det äldsta herbarieexemplaret är von Dübens insamling 1837
från Gammalstorp, Ryedal (L). I litteraturen är den uppgiven redan av
Aspegren (1823) men medtages i Hartmans flora först i 7. uppl. (Hartman
1858). HOLMGREN (1942) meddelar den som täml. allmän. Arten är säkerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
