14 LUDVIG NORDSTRÖM flöto under skämt och prat på stranden, där nät och båtar ställdes i ordning för sommarn. Men hur gick det med boken? Åt fanders! Jag skrev hundra sidor, och det brände jag upp alltsammans, eller vart det tog vägen. Några tidningsartiklar hit och dit renderade mig tillsammans två månaders vivre, som inte steg till hundra kronor, och jag såg ibland framtiden lite oviss, men herregud, jag var ju stark och frisk, i värsta fall fick jag väl ta hyra som sjöman eller bli luffare, alltid blev det väl någon råd. Så kom våren! Gud, jag säger än i dag: våren, våren! För oss häruppe med sex månars mörker och snö och regn och blåst och dimma! Våren, då träden få miljoner fjärilsvingar och se ut att vilja lyfta och flyga bort vilken minut som helst, då blåsippor och vitsippor ge marken lika många miljoner barnaögon och likasom leende tänder; då himlen ser så innerligt belåten ut och fåglar fylla skogen och allehända kryp vakna upp! Då måste jag också få vara med, det kände jag. Och jag grävde upp landen i lotsförmans täppa, jag följde med och vittjade ryssjorna i skogssjöarna, jag gick halvmilar för att hjälpa lossa en saltbåt. Och slutligen, då fisket skulle börja, bad jag de gamla: — Låt mig få stanna hos er i sommar som dräng! Ge mig mat och husrum, så skall jag arbeta utan lön! — Tala med gubben! sa gumman. Det är han, som bestämmer! — Hä hä! sa gubben. Du kan ju alltid fresta på, så få du si, om du tro, du stå ut! Och följande morgon klockan fem rodde gubben och jag till havs, längs stranden, bort till en vik, där