BOTTENHAVSFISKARE IS man kapät props under vintern och där vi skulle hämta props-ändarna till spisbränsle. Det blev hårt arbete. Solen brände, gubben var det inte mycket bevänt med, så gammal och ledbruten som han var, och jag fick lägga manken till. Svetten rann, håret klibbade, skjorta och bussaron (arbetsblus) voro genomvåta, händerna voro fulla av kåda och sand, men jag kände oanade krafter slå ut i musklerna, och det gick som en lek att baxa hala stockar ur vattnet med båtshaken in över relingen, att balanserande på skarpa stenar (jag hade pjäxor på fötterna med band som vid skidåkning) kånka säckar fulla av klant ner till båten, och slutligen i solnedgången bar det hemåt. Vinden hade friskat i och blåste emot, båten flöt bara en tum över vattnet, så det gick inte fort, och händerna voro så fulla av blåsor, att jag till sist inte kunde ro annat än med finger-ändarna eller med handlovarna — men lasten kom hem ordentligt, och den, som var stursk, det var herr jag, ty gubben log i skägget vid grötfatet och sade: — Int är det nån fara med den där. Nog gör han rätt för maten! Och så blev jag dräng. Hurra! II. Jag var glad som en spelorre, och nu började ett nytt liv. De böcker, jag haft med mig, kastades undan, och att skriva blev inom kort en fysisk omöjlighet helt enkelt därför, att jag varje morgon måste bryta upp fingrarna, som stelnat under sömnen, och dessutom blevo de så hårda som horn.