BOTTENHAVSFISKARE IS — Ja, int gör det oss nånting! sa Olga. Men vad tror Nordström hamnborna ska säja? — Får dorn inte säja, vad dorn vill? — Ja, int gör det Nordström nånting, men oss. — Puh! sa jag. — Ja, vi få väl se! sa flickorna. — Vi är alltså överens? — Det var ju en sak, att vi måste ligga där, vi kan väl int ligga på backen heller. Men är det så Nordström tänk ligga där också, så skyll vi på han, om det blir tal i hamna! — Förträffligt! sa jag, och så var saken klar. Det hela gick alldeles utmärkt. Första kvällen lät jag de båda jäntorna gå upp först, och efter en behaglig tid följde jag. Då var luckan stängd, och en grå juninattsskymning härskade på skullen bland upphängda nät, vålor, segel, fällar, kläder och annan bråte, och en lätt häggdoft slog emot mig från de buketter, flickorna plockat och satt i glas på sina nattduksbord — ja, i hemlighet hade de satt en på mitt också. — Tack, jäntor! ropade jag, glatt. Inte ett ljud. Så klädde jag av mig till hälften, mer kostade man inte på sig, och kröp ner under fårskinnsfällen på de grova, rena lakanen, under vilka halmen prasslade, och det var gudomligt — ute kunde väl temperaturen gå till några grader över noll. — Frys Nordström? hörde jag plötsligt Olgas moderliga röst. — Nej då! Inte! — Ja, godnatt då! — Godnatt! 2. — Nordström, Bottenhavsfiskare.