6 LUDVIG NORDSTRÖM Klockan tre purrades vi ut — ja, vi. Jag borde väl säga, vilka dessa vi voro. Gubben och gumman hade en fosterdotter, som hette Hanna, en stark och duktig flicka. När nu sommarn och fisket begynte, togo de en piga till, och det var Olga, en pärla. Båda dessa skulle enligt sedvänjan bo på bodskullen, d. v. s. sjöbodvinden. Och där skulle naturligtvis drängen också bo. Det stod tre sängar på skullen. — Var så god, mina damer! sa jag. Här har du din plats, Olga, och här har du din, kära Hanna! — Nej, aldrig i levande livet, sa Olga, att vi -ligg på skulln, om Nordström ska ligga där. — Nej, aldrig! sa Hanna. När Jacke kommer hem från sjön och ... Nej, hjälpaligen, så tokigt har en väl aldrig tänkt! Jacke, det var Olgas fästman, han och jag hade jagat säl tillsammans, men nu var han borta, ty för sommarn hade han plats som däckskarl på en bogser-båt; och till hösten skulle Olga och han gifta sig. •— Förbanningen go! sa jag på gammal hederlig svenska. Ska ni inte ligga på skullen. Och jag med. Om nån av hamnpojkarna låg där, gjorde det kanske nånting? — Nej, en hamnpojke, det var väl en annan sak, det. Men Nordström är väl ingen hamnpojk, heller. — Jag är dräng och tjänstekamrat till er. •— Ja, men han är herre! — I hälsingland! Det har jag aldrig varit, och blir aldrig heller! — Och hör! — Ja, ni hör, vad jag säger! Vi ska ligga alla tre på skullen, och därmed punkt.