BOTTENHAVSFISKARE IS Först var det en kopp med påtår, då vi skulle på sjön, och så en ny kopp med påtår, då vi kommo tillbaka, och så en, då vi gistat upp garnet — med påtår, det gör mig sex koppar före frukosten. Så kom frukosten med tår och påtår, och så tog dagens arbete vid och räckte till middag, men var det fult väder, hände det nog, att gumman kom och lyste vänligt över hela ansiktet: — Huga då, sa hon, va det är för dag i dag. I ska väl få en tår kaffe och värma magan med! Ändå! Och så efter middan blev det tår och påtår, ja, Gud vet, om inte Olga slank i sig en tår efter kvällsgröten också. Ja, ingen dag, att man fick i sig mindre än en åtta koppar, men det värsta jag varit med om var i alla fall en Kristina-dag, ty alla jäntor i hamn hette Kristin, och då var det att gå ur hus i hus och dricka tår och påtår, annars hölls man för högfärdig, och det var farliga saker! Jag fick i en handvändning sjutton (17) koppar i mig, det var åska i luften och kvavt, och när jag sedan ute i den blygrå dyningen hängde över relingen och knöt vakarna på näten, då hade jag nog ofta mått bra mycket bättre! Emellertid, för att åter uppta berättelsens tråd, så förflöto dagarna på detta sätt under arbete. Ungefär från tre till sju var man på sjön, sen rodde vi över till ängslotten, och där fingo vi, fem pojkar med bastrep över axeln, dra plogen, ty fiskrarna hade inte råd med hästar, sen blev det att sätta potatis, så havra, bygga upp fallna gärsgårdar och hugga hässjevirke i skogen. Kort sagt: det var fullt sjå från soluppgången, och när det äntligen blev natt, så dansade man med flickorna eller resonerade med gubbarna.