20 LUDVIG NORDSTRÖM III. Det var de mest envetna, envisa, omöjliga människor, jag i mitt liv träffat på. När det gällde att få dem ur gamla inrotade föreställningar. Hamnen hade ett läge, som det inte fanns maken till på långa håll. — Varför bryter ni inte jord här i backen? frågade jag. Och odlar? — Det lönar inte. — Lönar det inte! Backen är ju vänd åt söder och skyddad av berg och skog mot alla vindar. — Det är så mycket sten. — Forsla bort den då! — Vem ska göra det, tror du? — Ni förstås. — Vi ha inte tid för arbetet på sjön! Jag framkastade då den tanken, att hela hamnen skulle bilda bolag eller en kooperativ förening. Var och en skulle inträda i bolaget med sina redskap som insats, och efter deras värde skulle han få ett visst antal lotter. Fångsten skulle sedan bli gemensam egendom och säljas, varefter inkomsten skulle fördelas efter lott. Härigenom skulle slumpens makt i fisket motarbetas och en klokare fördelning inträda. Som denna anordning skulle frigöra en hel del arbetskraft, kunde hamnborna uppdela sig i tre huvudgrupper, en som skötte arbetet på sjön, en som skötte fångstens beredning och slutligen en som skötte jordbruket. Under sådana förhållanden bleve det en lätt sak att ta itu med brytning av backen, och där kunde