BOTTENHAVSFISKARE IS av liv och land och folk och arbete. Här såg jag nu både land och folk och deltog själv i arbetet, lastångarna därute förmedlade kontakt med andra länder och folk, och kronbåten gav mig en stark känsla av det arbetande folkets värde och betydelse, ty den for ju omkring med en enda uppgift i livet, att vårda oss, att utsätta varnande märken, där faror hotade oss; och med ens erfor jag hela stoltheten i att vara en visserligen obetydlig och okänd men i alla fall nyttig del av detta hela, en av dem, som kronan tänkte på och brydde sin hjärna för, och jag sade mig: — Men varför i Guds namn inte stanna här? Varför inte på allvar gripa in i detta arbete? Varför inte bli fiskare och reformera det hela, bringa ordning och göra en viktig och betydande näring här på kusten, rycka upp de slöa fiskrarna, lära dem jordbruk, skaffa dem pengar och placera sitt livsverk här? Det var första gången, jag tyckte mig se en mening med mitt liv, och jag har all anledning tro, att den synen gjorde mig dåraktig, som historiens vidare utveckling skall visa. Ty då jag återkom till hamnen och där fick korn på en blond, blåögd flicka, som jag skämtat med, så tänkte jag: — Varför inte gifta sig med henne? Hon är vacker. Hon är stark och frisk. Hon kan föda sunda och präktiga barn, och här kan grundas en ras av prima kvalitet. Idén tilltalade mig övermåttan, och jag sade åt flickan, rakt på sak: — Hör du, min vän, jag vill gifta mig med dig och slå mig ner här som fiskare! — Nej, hör du! sa flickan. Du är inte klok.