22 LUDVIG NORDSTRÖM — Stån, ja. Det är långt dit. — Inte för en motorbåt. Se på Ångerman! Han tjänte stora pengar på sin tid genom att befrakta ångbåtar. Se på Nicke och Dallins pojkarna. De segla nu till Öbacka och Köpmansvik och uppför älven om hösten, och det göra de affär pa. Gubbarna klöste sig i nacken. — Nej, gosse karl! Det går aldrig, det är sanning det! Och så stövlade de bort. Och en lots, som kände sina kamrater, skrattade och slog mig på axeln. — Nej, Nordström, far till andra hamnar, här går det aldrig! — Men det är rätt. — Visst håken är det rätt! Men det är mycket, som är rätt, och det går int ändå! Den där slöheten retade mig, och jag funderade hit och dit. IV. Då kom lotsångaren, och en vacker afton fick jag följa den ut och sätta prickar. Det var en alldeles storartad afton, minns jag. Med hela den vilda kusten belyst av solnedgången och så det oändliga havet, där bogserbåtar släpade fram sina timmerlass, seglare lågo orörliga som klippor och lastångare kröpo som mygg på horisonten. Jag fick en stark förnimmelse av att ha varit hela mitt liv instängd i ett rum, där man ingen känsla ägde