25 jag hade till och med underrättat mina föräldrar om mitt beslut att bli fiskare, och min far, som var en gammal prövad man, hade undergivet svarat, att vad arbete jag valde, det var likgiltigt, huvudsaken var, att jag blev en hederlig karl, och så var allting klart. Men jag hade gjort upp räkningen utan värden. En dag säger Olga till mig. — Hör du, Nordström! Vet du, vad dom säj där i lotsförmans ? — Nej. — Jo, dom säj så här: Nordströmmen försökte nog på att vänslas här i huset också, men si, det var justamang, vad som inte gick, det, för vi såg nog mesamma, att han ingen riktig herrkarl var, och nu, när han har gett sig till dräng och tagit sig fästmö ner i hamna, så uppenbaras det nog, vad rang han ha! Jag kunde bara gapa. — Va? Har jag vänslats med flickorna i lotsförmans? — Ja, grävde du inte upp täppan deras i våras? — Jo, men herregud ... — Du begrip väl, att det tog dom som frieri, och så satt du där och prata sen om aftnarna! — Kors i Herrans namn! Det var små pretentioner på frieri, må jag säga. — Nå, vad tror du, jag har för rang då, Olga? frågade jag. — Int vet jag, vad du har för rang, men nog tror jag, att du är hederlig karl, och för räksten så säj jag, som jag säj åt hela hamna, att int blir väl en karl sämre för det att han arbetar. — Vad säjer dom i hamn, då?