26 LUDVIG NORDSTRÖM — Ja, det är mycket det. Somliga säj, att du har rymt hemifrån och är utfattig och bara vill lura oss, och andra säj att du int är klok. — Hur kan dom hitta på sånt? — Ja, dom se ju, hur du är klädd. Du är ju inte klädd som en herrkarl, och det är väl kläderna, folk döm efter, vet du! Åtminstone är det då så här i hamna! — Tjasså! Jag rev mig i huvut. Det där var inte alldeles med i mina planer. — Jaså, Nordström har blive fiskare nu! sa lots-jäntorna, sarkastiskt leende. — Ja! svarte jag. — Nå, går det bra med? frågade de vidare. — Ja, med Guds hjälp ska vi väl försöka få det att gå så bra som möjligt, bara ingen lägger näsan i blöt. — Ha ha ha! Va tro Nordström alle fine frökner från stån ska tänke, då dom får si Nordström gå i arbete. — Om jag sa det, så skulle ni rodna, och därför säjer jag ingenting! Då skrattade de och gingo sin väg. Men lotsförman, som till en början krökt rygg och herr-at mig, han hade så småningom glömt, att försynen skapat människomössan att brukas till hälsning, och i samband med denna glömska föll mitt herr-skap bort. Och slutligen hände något, som rågade måttet. Jag kom en afton i backen. Han stod i sin grind med ett brev. Han var nämligen postmästare också. — Godafton! sa jag. — Hörru, Nordström, svarte han, ta ner det här brevet i hamna!