28 LUDVIG NORDSTRÖM ocli så bar det av upp på vind, där gubben hade ett helt kontor fullt med gamla kostymer under lakan. Och sanna mig, var det inte både frack och prästrock och de allra vackraste silkesvästar med broderade blommor och allt; det var inte ett dugg sämre än garderoben hos någon burgen borgare i stån. — Så nog vet du, en begrip sig på kläder och det, som ska vara, och ser, att du int är nån fattiglus, Nordström, utan en riktig och jäv karl, som vi int behöver skämmas för att ha i huset! sa gumman; och jag var full i grin men allvarlig som en kyrkstöt. Så kom invigningsdagen, solig och grann som en tavla Jag satt på skullen och rakade bort skäggstubben framför en spräckt spegel. Det klöste som kattor i ansiktet, och jag svor väl en och annan gång, men till slut var brudgummen färdig och steg ut i all sin prakt. Jag skall aldrig glömma, hur fin jag tyckte jag var efter att ha levt i pjäxor och bussaron. Hur behagligt det kändes med en pikéskjorta och manschetter och ren studentmössa och mjukt kläde. — Och herregud, Nordström! sa gumman. Jag tror jag sätt mig! Du ser ju rakt bra ut! Och så satte sig den hederliga själen. — Ja, nu kan en då si, vad Nordströmmen ha för rang, ändå! sa Olga med förnöjelse, ty hon hade från första stund tagit mitt parti, och nu triumferade hon i känslan att ha haft rätt. — Nu kan då vem som helst si, att han är en riktig herrkarl, då han ha studentmössa! sa hon. Och ta mej hålen, att lotsförman eller nån i hamna ha så fint linne som han! Si bara! — Ja, och en kan begripa, vad karl det är, sa