BOTTENHAVSFISKARE IS med ett magert, av år, vindar och solsken alldeles rött ansikte, med en stor näsa. Kring hjässan drog sig en grön hårkrans, och på hakan hängde ett vitt bockskägg. För resten var han slät. Han var synnerligen långsam och betänksam i alla sina rörelser, och i allt han sade kommo orden droppvis. Alltsen våren hade nu hans hustru legat svårt sjuk. Engång hade jag sett henne genom ett fönster. Lång, förskräckligt mager med ett ansikte, till större delen svavelgult men grönt i alla skuggor. Och just när jag firade mina triumfer med studentmössan, dog hon, ett vitt lakan kom för fönstren, som ställdes på glänt och snart utsläppte den kvalmiga liklukten. Och gubben klädde sig i svart och med vit halsduk. Så skulle hon då begravas, och hela hamnen blev bjuden och bönderna uppifrån byn, allt som hade liv på ön, kort sagt. Det var en glödhet dag. Hamnborna hade klätt upp sig och drogo omkring sysslolösa som en söndag, och nere vid vår sjöbod låg bogserarn, som skulle ta kistan på släp i en skötbåt. Redan på morgonen hade kistan burits ut ur huset och ställts på bockar på en öppen plats ovanom stugan. Och i stugan hade rustats till efter den döda. Gardinerna fläktade lite för draget, och det prasslade i de torra lövruskorna. — Nu vet du, Nordström, att du ska klä dig fin i dag! sa gumman till mig. Alldeles jussom då hotellet invigdes. Själv var hon uppsträckt i tjockt svart siden av detta förunderliga slag, som fanns gammalt i världen. 3. — N ordström, Bottenhavsfiskare.