BOTTENHAVSFISKARE IS — Jo, du vet, ångbåtspojkarna, det är ena riktiga rackare, och dom är int go av sig, om det komma i fråga! Jag var sysselsatt med att täta småkaggar åt gubben. De stodo i kompanier på utbryggan, och nu gällde det att fylla dem med vatten och att, allteftersom det rann bort, ösa på nytt, för att få dem täta. Medan jag höll på därmed, kom just en flock ångbåtspojkar. Det var solbrända typer i blå maskinistkostymer, med sjöstövlar på fötterna och cap på skalln, pipa eller cigarrett i mungipan och kvicka ögon. När de fingo syn på mig, stannade de, hela bunten. De slogo sig i slang med jäntorna, och nu är det ju utmärkande för outvecklade kvinnor, folkets barn, att de kuscha för mankön. De våga inte opponera, de ha något av slavinnor i sig, innerst inne, äro smickrade att tilltalas och hanteras och falla undan och lyda och följa. Sålunda bara skrattade och fånade jäntorna även nu, och jag fick genom vinden då och då ett par ord i öronen. — — den där---ta våra jänter---studentmössa, ha ha! — — — Och i den stilen. Jag erfor sedan, att de genom prat och sladder och tidningarna visste om min existens i hamn, och de betraktade mig helt naturligt som en inkräktare. Särskilt retade det dem, att jag var student och stundom bar mössan. Och det visade de också. De togo hamnpojkarna med sig ombord och söpo med dem. Sen kommo alla dragande under spel och sång.