42 LUDVIG NORDSTRÖM Och särskilt pigga voro de naturligtvis på fästmön. — Hon har en bekant gosse på en av båtarna! sa Olga. Men då tog mitt överklassblod emot ändå. Va i hälsefyr! Rivaliserade man med ångbåtspojkar nu också! Nå, den som har tagit fan i båten, får ro honom i land. — Håll i dig nu, Nordström! sa hamnpojkarna. För nu vet du, att du sitt löst, om det kniper! Så student du är! Och så skrattade de med full hals, inte elakt precis, men lite triumferande ändå — ty, hur det är, men blod är tjockare än vatten. Fästmön satt och sjöng, och i de blickar, med vilka hon överfor främlingarna, såg jag kontinenter, världskartor, som jag var för ung och oerfaren att begripa men som ändå bekommo mig illa. Jag kände, kort och gott, att det var till dem hon hörde och inte till mig. Det kände de också, och jag kan icke förneka, att de voro i sin fulla rätt att handla, som de gjorde. Natten' kom med mörker och stjärnor och dragspel och dans borta på banan. Jag dansade med, men jag kände mig ganska osäker och undrade, hur det hela egentligen skulle sluta. Då och då fick jag mig en knuff och ett glåpord under dansen, men det gick inte till angrepp. Jag räddade fästmön i tid upp till skullen, eller rättare, hon kom med andan i halsen och flåsade: — Följ med! Ångbåtspojka vill åt dig! Vi få bomma för!