BOTTENHAVSFISKARE IS heller. Utan han står djupare. Och därför ska vi lägga ett par famnar längre ut. Det är alltihop. — Det är alltihop, det, att detta blir aldrig av! — Jo. — Nej. Nå, hur vi bråkade, så uppnådde vi till slut en kompromiss. Halva antalet skotar lades, som jag ville, och halva, som jäntorna ville. Men, då det nu var jag som rodde, så kunde jag gudilov fuska lite, och det gjorde jag med det lättaste samvete i världen, så att jag fick deras skotar också ett stycke längre ut än vanligt. Och så kom soluppgången, och sensommarmånen sjönk bakom ön. Vålan låg och flöt i den glittrande, blåa brisen, och och när jag kavlade upp ärmarna och knöt på vaxduks-förklät, var jag full av spänning. Jag grep tag i vålan och vindade upp svinhårslinan, och skötstroppen kom glidande därnere i det glasklara vattnet — jag tyckte, den glimmade. — Är det strömming i stroppen? undrade jag. I så fall har jag skötan full, ty det är gammalt märke. Och jag halade, det var som den nyaste fårskinns-fäll! Så raggig och vit var skötan! Så full i strömming! Hurra! Jag hade räknat rätt. Jag fiskade! Näten voro så fulla, att jag måste slå hela famnen om dem för att få dem in över relingen, och inom kort stod jag över knäna i en pipande, gnällande, hal massa. Jag jublade, det var en sak. — Ser ni, att jag hade rätt nu, jäntor? Va? — Och hal in, du, bara! sa Olga.