44 LUDVIG NORDSTRÖM Och jag blev glad. Nu skulle jag visa, vad en studentmössa dög, då det kom till kritan. Strömmingen gick dåligt till det året, och jag hade observerat, att vi alltid fingo de delar av skötarna, som lades högst på grundet, tomma, medan de delar, som lades utåt djupet, fylldes någorlunda. Detta hade icke inträffat en enstaka gång utan var regel, och genom att höra mig för hos de andra båtlagen hade jag fått iakttagelsen bekräftad. Det var sålunda tydligt att strömmingen denna sommar höll sig i grubborna mellan grundklackarna, och på den omständigheten byggde jag. När vi kommo ut och skulle lägga, sade jag sålunda: — Hör ni, jäntor, nu ska vi laga, att vi få lasta oss i natt. — Hur ska det gå, då vi aldrig fått nå på hela skötrodden ? — Vi ska bara använda vårt förstånd lite grann. Strömmingen står på djupet, och därför ska vi lägga längre ut. — Längre ut! Än vi ha gjort i alla somrar förut! Aldrig på tiden! ropade båda med en mun. — Men varför det? — Ska vi inte lägga, som dom ha lagt i alla tider, så långt tillbaka som aldrig det? — Det är misstag! sa jag. Förr i världen lade dom i sundet också, men det duger inte längre. — Ja, det var i sundet, det! Dit, som int strömmingen gå längre. — Ja, han går inte opp på grundklacken längre