48 LUDVIG NORDSTRÖM hånfullt sitt verk och oss. En kanna huvun för en halv dags blodig möda, det var allt, det var »som gammalt i världen» — men det var inte mycket förnuft däri! Vinddrivna galeaser och slätskonare susade förbi som grå jättespöken och ankrade på sundet, natten kom med slagregn, marken blöttes upp, och bäckar strömmade ur berget, träden jämrade, flögarna gnisslade, och sjön sprutade ända upp på sjöbotaken, skullarna blevo obeboeliga, kölden tilltog, hotellet var stängt, och ett, tu, tre föll det snö över hav och skär: Månen gick upp grön och rund och lyste på ett nordpols-landskap. Då längtade jag bort från alltsammans. Staden med lysande butiksfönster och varma hem, kafésorl och orkester steg upp för mitt minne, och som alltid hände det även nu, att ödet tog saken i sin hand. Redaktionssekreteraren i stadens ena tidning blev sjuk, och det kom telefonbud efter mig. Jag packade min koffert och reste, snön yrde, och i bodarna stodo hamnborna och viftade. — Adjö, Nordström!. Adjö, adjö! Glöm int hamna! Adjö! Adjö! Och så for jag. Hem till kulturen igen, från den oefterrättliga naturen, som jag engång för sex månar sen trodde på, men från vilken jag nu blivit botad. XIV. Och så gingo åren. Fästmön grät en stump, och sen var det bra igen. Och jag svor lite över min fördömda tanklöshet.