BOTTENHAVSFISKARE IS — Herregud, karl, nog borde du väl begripit, att alltsammans var en fantasi, som skenade i väg med dig! sa jag till mig själv. Ja, visst, visst — men jag var ung, oerfaren, glad och tokig, och vem gör inte dumheter då! Det begrepo de hederliga hamnborna också, och vi förblevo alltid vänner. Jag besöker dem än i denna dag och fröjdar mig åt, att mina idéer, förnuftet alltså, trots allt, långsamt vunnit terräng. Redan har man motorbåtar och salteribolag, och en vacker dag skall man se, att de börja bryta mark i backen också och plantera. Men gubbarna klappa min hand och skratta. — Och tänk, Nordström, om du hade stannat hos oss och blivit fiskare. Va trevligt vi skulle ha haft! säga de. — Nej, det var omöjligt, det insåg jag, så fort jag kom till stån igen! säger jag då. — Och vet du, var felet satt, Nordström? säga de. — Nej. — Jo, säga de gamla hedersgubbarna och se så listiga ut som rävar. — 1 studentmössa! Och så skratta de och slå ihop händerna, och jag skrattar, och hela hamn skrattar, och det är en vänskap oss emellan, som aldrig skulle varit hälften så stor, om inte studentmössan varit. Ty hur det var, så var det roligt att ha haft den hos sig, ändå! Och efteråt blev den en saga! ■4. — Nordström, Bottenhavsfiskare. y.