50 LUDVIG NORDSTRÖM JUDAS ISKARIOT. Det var en söndagsmorgon i snösmältningen, och medan solskenet föll in i köket, ringde det vita havskapellets enda spruckna klocka till högmässa. Jag vet inte, hur det kom sig, men dess klang påminde mig alltid om en gammal stelbent gubbe. Det var nånting så fjärran från livet, så resignerat och så livlöst, att till och med en riktigt dyster begravningsklocka i stån föreföll nyter och uppspelt jämförd med denna gamla slammerkastrull, ja, som en operasångare bredvid en vedhuggare inför Guds ansikte — i sång förstås! Medan nu klockan därute i solluften ringde alltså, satt min värd, fiskargubben, stilla och tyst på en stol vid fönsterfällbordet, men gumman var sysselsatt med att jämna hans långa och toviga nackhår. Jag för min del satt på vedlårn vid spisen med katten på knä och läste högt ur bibeln. Det var många år, sen jag tagit denna längtans och lidandets bok i min hand. Man måste vara barn eller vuxen för att i den finna sig tillrätta, men jag var mitt i det oroliga ungdomslivet och seglade långt från alla sådana fyrar, på den tiden. Men var det inte underligt! Därute i havet om kvällen, då stjärnorna vandrade över den öbackiska kustens höga och dystra berg som ett oändligt tåg av andeväsen, eller