BOTTENHAVSFISKARE IS med gubben sin. Och för det andre var det det, att hon var så olöckligt gift. Och för det tredje var det det, att hon hade haft en pojk, men när överheten gav sig till å halshugge allt mankön där i Betlehem, så hade hon satt'en i en kläkorg i havsjön;, och så hade'n flutit å gåle, och hon hade aldrin sitt'en mer. Men nu var det så, att käringa kungens där på ön Skariot, hon hade nog talt om för n'Judas, va han kom ifrån, och då'n hörde den hänn käringa tala om kläkorgen nu, så vart han jussom seende med engång och såg sin synd. Och just på den tiden var det, som våran frälsare for och döffte där i Judalandet, och n'Judas gick till'en och bekände sin synd och fick förlåtelse och blev upptagen i nåd och vart en lärjunge, men du vet, att han var så snål, som han hade lärt sig där hos n'Herodis, att han sålde frälsarn för tretti riksdaler, och då han betänkte sin synd, hängde'n sig i en gran, och sir du nu, att det var sanning i ordet, som de gamlen sa, att människan varder till skam. Aldrig var det lönande, du lek med Guds ord, karl, utan göm'et i ditt hjärta och ödmjuka dig inför Herren, förty utan han är du som en lus och komma till intet. Och därmed gav hon gubben en puff. — Sitt du och sov, karl! Opp och rusta dig. Det ring samman nu, höre du'nt det! Gubben brummade, och så stultade båda ut i den soliga dagen, bort över det blanka issvallet på hamnvägen, upp till det vita kapellet, som syntes ett par mil till havs. Men jag hade blivit fundersam. Ty denna historia