54 LUDVIG NORDSTRÖM men n'Judas, han var då farligt kort om huvut för jämnan, så sint vart han och kasta på gubbkräket. Men då vet en, att det rakt gick alldeles på tok. För gubben han dödde, han, tå det, som n'Judas kasta på'n. Ja ja, men. Då vart nog n'Judas liksom lite ängslig ändå, men han visste nog, att n'Herodis var en farlig kronkarl till å vränge lagen och känne till alle tjyvpass, som dom hadde där i domstolsväsendet där i landet, så han anförtrodde'n, vad han hadde gjort, och då sa n'Herodis: — Var det nån, som såg'et? sa han. — Nej! sa n'Judas. — Ja, låss int om'et då! sa n'Herodis. Men då kom käringa sättandes och skulle nog tala om, att gubben hennes hade blivit ihälslagen, för att jussom få nån rätt, kan en ju begripa, efter n'-Herodis var fjälingsman. Men puttsan heller, n'He-rodis var nog som alle annre fjälingsmän, så han var svår i att ta tå folk, men aldrin att han gav nå, så int fick käringstackarn nån rätt, utan i stället så inbillte n'Herodis Judas., att han skulle frie till na för att få gården efter gubbkräket. Och det gjorde Judas-trollet där, och, ja ja, blev det inte gifte av. Men jämmaligen, ett så olöckligt äktenskap som det vart! Ja, käringstackarn, hon grinde bå natt och dag med förklä sitt för öga och vagga som för tandvärken och sucka och jämre, och hon var då så till sig, så hon trodde int, hon skulle kunna leva mer. Och då n'Judas frågte na, va det var, hon sörjde över så oförlåtligt, så var det då tri saker. För det förste var det det, att hon hade blivit å