BOTTENHAVSFISKARE IS STRÖMMINGEN STÅR PÅ GRUNUET. Min dagboksanteckning för den 20 juli börjar: »Krokrodden är snart slut, och av sköttiden har redan en förkänning märkts. Det var i förrgår. Natten förut hade Janne Ö. stenat och haft kroken vid Gråbuten och fått elva fjärding. Nu på eftermiddagen gick han ut med skötarna på Storgrundet, utan att veta om strömmingen gått till. På kvällen foro pojkarna D. och Georg sör till Rå och rodde sedan ut till grundet. Där sågo de strömmingen löpa, och det mörde. De kastade om båten och kommo hem i snabbrodd, plockade ned skötarna och började stena.»- * Jag minns. Det var slåttana. Dagen hade varit en av de hetaste, med vita moln i aldrig sinande rad genom himlen. Över landbergens blånande massor i väster bortom bländande vatten liknade de glaciärer, som glidit ned från Norges fjäll. De sprängdes i stycken, de kommo över till vår ö, fortsatte och försvunno bakom havets synlinje. Hettan formade dis i horisonten — det »eldade», på fiskarspråk — liknande stalaktitvalv, vittrade kritberg med svag, rosafärg, högar av giftas på ett väldigt