58 LUDVIG NORDSTRÖM blått porslinsfat. Från dessa berg av dis ute i den blå världen hän mot våra röda klippor syntes i synvillan måsarna spänna sina vita bågar, och under deras skrin sjöng havet tungt och dåsigt. Och åskan var ej fjärran, det kändes. Men på slåttern gingo vi: Olga, Hanna, gubben och jag. Qubben och jag med lien, flickorna efter med räfsan. Det brann i ryggbastet, svetten hade fuktat genom kläderna; mjölkvasslan var slut, vattnet i kallkällan borta. Såg jag upp, såg jag över sundets blåglitter hamnens röda rad av bodar och kokhus, lotsarnas ljusa gårdar, med rönn och hägg kring lotsförmans täppor oppi stenbacken och högst det vita kapellet som en stor ko på idissling över stugor och föngs med sin förgyllda hornknopp över grantopparna. Vid bryggorna strömmingsbåtarna. I båtarna fiskarflickor sjungande. I bosvalarna gummorna vid karen, gälande blodlakaströmmingen Och karlarna litet här och var sysslande med allt: smide, nätbindning, vedhuggning och annat gott och nyttigt arbete. Solen hade hunnit från Kvarngrunnan över Åskäret, över Maludden och Halsen, gick i zenit över skogen och var på fall mot Fäbodsjöns bratta bergvall. Då hängde moster sin vitaste söndagsunderkjol på tretumsspiken på hörnstabben i bosvalan. Det var tecknet åt slåtterfolket att komma hem. Och med liar och räfsor över axeln vandrade vi ned till snuggan, satte oss till årorna och rodde hem över det solglänsande sundet. — I tör fo stene till grunne, sade moster. — Til grunne? sade morbrorn.