Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt liv i Tvärhamn - Strömmingen står på grundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
LUDVIG NORDSTRÖM
blått porslinsfat. Från dessa berg av dis ute i den
blå världen hän mot våra röda klippor syntes i
synvillan måsarna spänna sina vita bågar, och under
deras skrin sjöng havet tungt och dåsigt. Och åskan
var ej fjärran, det kändes.
Men på slåttern gingo vi: Olga, Hanna, gubben och
jag. Qubben och jag med lien, flickorna efter med
räfsan. Det brann i ryggbastet, svetten hade fuktat
genom kläderna; mjölkvasslan var slut, vattnet i
kallkällan borta.
Såg jag upp, såg jag över sundets blåglitter
hamnens röda rad av bodar och kokhus, lotsarnas ljusa
gårdar, med rönn och hägg kring lotsförmans täppor
oppi stenbacken och högst det vita kapellet som en
stor ko på idissling över stugor och föngs med sin
förgyllda hornknopp över grantopparna.
Vid bryggorna strömmingsbåtarna. I båtarna
fiskarflickor sjungande. I bosvalarna gummorna vid karen,
gälande blodlakaströmmingen Och karlarna litet här
och var sysslande med allt: smide, nätbindning,
vedhuggning och annat gott och nyttigt arbete.
Solen hade hunnit från Kvarngrunnan över Åskäret,
över Maludden och Halsen, gick i zenit över skogen
och var på fall mot Fäbodsjöns bratta bergvall.
Då hängde moster sin vitaste söndagsunderkjol på
tretumsspiken på hörnstabben i bosvalan. Det var
tecknet åt slåtterfolket att komma hem. Och med liar och
räfsor över axeln vandrade vi ned till snuggan, satte
oss till årorna och rodde hem över det solglänsande
sundet.
— I tör fo stene till grunne, sade moster.
— Til grunne? sade morbrorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
