64 LUDVIG NORDSTRÖM udden, då lågo där grundbåtarna, ej med relingen släpande i vattnet, nej, glittrande av pärlstänk från rodden, men lättflytande och tomma som då de foro. Hamnen var stilla, röken lyfte sig ur skorstenarna mot morgonhimlen. Dig tackade jag, min Gud! Och gubben log och jäntorna logo, och den syndarn som sett strömmingen möre på grundet i går afse, den armade boneckarn, nog blev han värmd av ord, blick och minspel. Moster med händerna i kors på magen, och gam-Brita, med händerna i sidorna, stodo i svalan på var sin sida om min sittande svarta pudel Jimblom Pudel-kvist Esq, när vi lade till vid bryggan. — Jo! sade gam-Brita. Det var det vi sa! Int na ha dom fått! Int hundre strömminger ens, görtarma därdenen! Tjänlit at'am! Tjänlit at lidlinga, som vet bättre än gamfalke! Tungan tittade vid vart ord hastigt fram på var sida om den sista tanden, och inne i ansiktets rynknät krällde de slemmiga ögonen som tånglakar i solnätet på sandbottnen nerom bryggan. Det stod ingen strömming på grundet! Strömmingen visste bättre än ungdomen. Han tänkte som gamfalke. Strömmingen och gamfalke voro äldst i gåle. Först på tisdag skulle han komma på grundet, för då var Jaxmäss och då var skötroddens tid, och då skulle han komma. Ty det hade gamla tecken bestämt, och gamla tecken, det var Guds finger på havet. Se, solen hon ler över vandrande vågorna och stiger mot zenit! När det blev kväll, tindrade stjärnhimlen naken med