BOTTENHAVSFISKARE 6 7 Färgen rann ur månen, den blev blek och gömde sig bakom skogen, himlens blåsken pumpade havet till horisonten, i öster över Åskäret slogo gula flammor upp, blevo röda; moln sprucko ut, rosigt slöjiga, och knappt kysste jag till avsked den rödaste munnen och nickade mot de blåaste ögonen, förrän röken steg ur skorstenen, och det var att reda båten klar. Stod strömmingen på grundet? Hur skall jag med ord skildra den stund då solen varligt tänder eld på österhorisontens dis och likt en klippa av stelnat blod höjer sig som en ny världs yttersta udde över vattenlinjen? Molnen, rosiga och tunna, forma sig till radier ut mot rymdens periferi, från solens uppgångsort som centrum, och vart segment är en skär och längre upp blekblå strålning från den nyaste av dar. Gudomliga stund — men jag skulle tala om strömming denna gång! Vi lade ut från sjöboden och kommo till Jankas-udden västanpå ön, och mellan fastlandets morgon-fuktiga skogsberg svepte sågverkens rökdimmor tungt på andra sidan vattnet. Vi fingo summa en fjärding på kroken, och det var nära nog det minsta möjliga. Bittrare blev det, då vi betänkte, att kanske hade grundfararna därute i soluppgången halat fulla silvernät. Kanske fått tio, tolv tunnor pr båt! Och bittrast för mig, som vakat denna natt och de flesta bakom mig under soltiden och nu, ifall man fiskat på grundet, hade att vänta en mils rodd i julisolens gass och sedan timmars paus på grundet och sköthalning och mycket annat tungsamt. När bodarnas rad åter visade sig bakom Bränn-