76 LUDVIG NORDSTRÖM Och på vattnet gick mångatan som gungande fotspår fram till oss, och det lyste ett dödssken omkring oss. — Se! ropade fästmannen och pekade ut. Ett rött sken stack fram om uddarna, och då blossade en eld ute på havet. — Nu gå lotsarna ut! sade fästmannen. Ut till skeppet som låg utanpå! Där slocknade redan månen, begravd som en cigarrspets i aska, där vacklade skeppets bloss som en gnista i snöyran, och där strök lotslanternan fram med fart. — Kom närmare! ropade de borta på stranden, och vi sågo dem röra sig, höljda av snö. Snart hade vi hunnit varann, nu sprungo vi ut i vattnet, som kändes ljumt mot den isiga luften, vågorna prässade med sin tyngd och sökte lyfta oss, men vi hade gripit fast i noten och piskade vattnet till skum och halade och halade. Och nu var notkilen i land! Ivriga stodo vi i ring, men gubbarna reste sig och sade stilla: — Inte ett liv! — Inte ett endaste liv! Mer än en halvfjärding sill! Vad skulle vi ut i snöyran för? Utan annat än ett förfluget skällsord då och då halade vi noten i båten, där is och snö täckte allt, och embarkerade. Vi satte segel och jag tog styråran. Blöt och halvnaken satt jag där överhöljd av den mjuka snön och styrde båten med de lågmält pratande fiskrarna hem till hamnen. Ljusen i stugorna glimmade fram, havsdånet försvagades, ödsligheten utan människoliv förvandlades i ödslighet med människoliv. Och vi gledo in under bodens båtskjulstak.