BOTTENHAVSFISKARE 6 7 Men han berättade också om prov på styrka, mod och uthållighet. Där hade vi en hjärna, som arbetade med de enklaste elementen i livet och som av dem byggde sin åskådning av allt, styrkan att uppehålla två sammanflätade liv, den omedvetna lusten att fortsätta dessa bägge liv i ett nytt; bilder, som fastnat i minnet av vad som tilldragit sig under arbetet för maten, under striden eller leken om kvinnan. Och så på botten ett tungt och övermäktigt allvar. Det var den mannen. En kyla drog förbi oss. — Få vi snö, undrade han. Det har blivit så mulet. — Kom närmare! ropade man borta från sandstranden. Piskande vattnet med tögen drogo vi oss åt de andra, och nu kom månen upp i ett eldfärgat fält över horisonten. Och samtidigt började några snöflingor att falla. — Nu blir det snö! sade Olgas fästman. Tro, om vintern kommer med ens i år? — Kom närmare! Kom närmare! ropades borta pä stranden, och vi hörde, hur de piskade vattnet med tögen. Nu steg månen sakta genom snöyran, som tilltog. Något så hemskt har jag aldrig skådat. Mot den väldiga branden — man kunde tro att ett fiskläge stod i lågor ute på ett skär — tecknade sig snöflingorna som täta myggsvärmar, och branden tycktes suga alla dessa dansande smådjur till sig, förtära dem och låta dem försvinna, men alltjämt störtade nya svärmar fram ur mörkret.