Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt liv i Tvärhamn - Min sista notdräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTTENHAVSFISKARE
6 7
Men han berättade också om prov på styrka, mod
och uthållighet.
Där hade vi en hjärna, som arbetade med de
enklaste elementen i livet och som av dem byggde sin
åskådning av allt, styrkan att uppehålla två
sammanflätade liv, den omedvetna lusten att fortsätta dessa
bägge liv i ett nytt; bilder, som fastnat i minnet av
vad som tilldragit sig under arbetet för maten, under
striden eller leken om kvinnan. Och så på botten ett
tungt och övermäktigt allvar. Det var den mannen.
En kyla drog förbi oss.
— Få vi snö, undrade han. Det har blivit så mulet.
— Kom närmare! ropade man borta från
sandstranden.
Piskande vattnet med tögen drogo vi oss åt de andra,
och nu kom månen upp i ett eldfärgat fält över
horisonten. Och samtidigt började några snöflingor att
falla.
— Nu blir det snö! sade Olgas fästman. Tro, om
vintern kommer med ens i år?
— Kom närmare! Kom närmare! ropades borta pä
stranden, och vi hörde, hur de piskade vattnet med
tögen.
Nu steg månen sakta genom snöyran, som tilltog.
Något så hemskt har jag aldrig skådat. Mot den
väldiga branden — man kunde tro att ett fiskläge stod
i lågor ute på ett skär — tecknade sig snöflingorna
som täta myggsvärmar, och branden tycktes suga alla
dessa dansande smådjur till sig, förtära dem och låta
dem försvinna, men alltjämt störtade nya svärmar
fram ur mörkret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
