BOTTENHAVSFISKARE 6 7 Sörön var för övrigt vild och obrukbar, där reste sig endast söndersprängda, svarta och rysliga bergknallar, bevuxna med martall, stensöta och ljung, och där fingo kor och getter gå vall, där vimlade av hare och räv, orre och tjäder gurglade och huckrade genom de stilla, himmelska vårnätterna, då havet låg oändligt och blått och dyningen dunkade dovt mot de röda stränderna; där plirade dunkla tjärnar i bergskreven, och längst ute på sunnersta halsen häckade havets ensligaste och sällsyntaste fåglar: tordmularna eller som de kallades tvärmunnarna. Ön var låg och sköt i en ut-buktning upp mot Norrön, som drog sig undan och därigenom bildade en halvmåne med spetsarna byggda upp av två höga berg, vilka fortsättande uppåt ön förenade sig och skyddade en ner mot stranden fallande stenbacke, och i denna backe med utsikt över Söröns norra rullstensås och där bortom den vida horisonten låg Tvärhamns fiskläge, enligt sägnen uråldrigt och med ett litet träkapell liknande en sjöbod sen 1100-talet •— om det nu var sant. Men bakom hamnen steg ön till betydande höjd, med bergåsar som följde stränderna och sänkte sig inåt, så att ön bildade en skopa, på vars botten en fiskrik sjö blänkte fram, och däromkring hade två byar vuxit upp, skilda genom en skog. Varifrån folket till dessa byar kommit är icke gott att säga; men två så olikartade stammar har man svårt att finna. I alla tider hade Norrbysborna varit små, svarta och vilda, och Sörbysborna hade lika konstant varit långa, ljusa och fredliga. Vad mera: i Norrbyn levde sägner om Djävulen och hur han grasserade på