yo LUDVIG NORDSTRÖM — Och si på tokskallen! sa fiskrarna. Han arbeta! Det var inte precis så vanligt i Tvärhamn, att arbeta. Redskap och båtar hade man ärvt från far och farfar och farfars far, och det, som havet rev'eller som ruttnade, det fick kvinnorna laga. Men att en karl satte sig upp och ner, mol ensam, om sommarn, efter arbetet på sjön, då alla kristliga människor snarkade på skullen, det måste en skratta åt. Ty arbete, verkligt arbete, strängt, ständigt arbete i avsikt att vinna något, det var väl ändå borti näcken på tokl Men Munther gnodde, tystlåten och med luggen i ögonen, och sköthögen växte. — Och si, det var då en håhojtare! sa fiskrarna, och kvinnorna stodo kring honom med händerna under förklä t. — Och du var då rakt farlig, Munther! Du bind ju, som du var ett kvinnfolk, måste en rakt tro! sa de och runkade huvudet. — Giss på, han har nå i sinne! tillade de sen. — Puttsan! sa fiskrarna och skrattade. Puttsan! Puttsan! Men nu sträckte han köl norr på strand och span-tade upp en båt, och dag efter dag stod han där i en öde bod, och fiskrarna skymde solen i dörrn. — Tänk du bli fiskare, Munther? sa de och skrattade. Du får lov ha bod då! Och stuga! Och kvinnfolk i stuga! Och kärl! Och hjon! Det är fali kostsamt det! Int kan en dränguschling som du gå i land med det! Då såg Munther upp under sin rödaktiga lugg och smålog listigt och svarade: — Ha jag häle hun, kan jag häle rompa å! (Har jag flått hund, kan jag flå svansen också!)