BOTTENHAVSFISKARE 6 7 sänktes med bubbel i det kolblanka vattnet, sen roddes linorna (tögarna) i land, där mot-den grönvita, oändliga natthimlen med dess enda ljusröda sommarstjärna de förbrinnande eldarna uppsände smala rökdallringar, och nu halas noten in, ett porlande höres, starkare och starkare, ett kvidande, ett sorlande, ett suckande, ett gnyende — den ljusa juninattens fjärilslek i vattengränsen är bytt i fasa, en kamp för livet är bytt i kamp mot döden, men nu går notkilen på land, gnistrande som månsken, och med öskaren hivas strömmingen i båtarna, som tyngas och sänkas till relingen, lägga ut, ro långsamt bort och försvinna bak uddarna; eldarna ha slocknat, klipporna, som nyss lågo nakna, ha som genom ett under skjutit ut ljungtuvor och klätt sig med renmossa, månen sjunker i skogen, vars vassa grantoppar obarmhärtigt nagga sönder dess skrynkliga silkespapper, måsarna komma med sol och vind, och vågorna plaska, himlen är stängd, stimmen borta, dagen där. Så lärde Jonas Munther till fiskare, grymt utan att veta det, nöjd och listig och med huvudet fullt av tankar på framtiden. IV. Men det var bara den ena sidan av saken, och det kom han inte långt med. För att ta fisken ur havet räckte inte bara kunnighet och två tomma händer; han måste också ha redskap, båtar, bod och stuga. Så tog han sig till att titta på, då fruntimren bundo skotar, och en vacker, dag satt han i bodsvalen och band själv, mol ensam.