120 LUDVIG NORDSTRÖM världen, vetande intet eller föga om inträdda förändringar levde fiskrarna på fars och farfars maner, då Ångerman dök upp som en annan hungrig havsörn. Han hade redan farit med ångbåt och hade sett milarna dra ihop sig som daggmaskar till rakt ingenting, han hade gått i skeppsvarvens materialbodar och sett upplagen av all sorts materiel, han hade suttit i linspin-ningen och visste, hur mycket som vävdes i byarna och såldes till städerna, han hade besökt smedjor, handelsbodar, segelmakerier och repslagerier, och han visste, att för en båtlast strömming, avyttrad i staden, kunde han få pengar nog att skaffa sig en redig utrustning-till storfiske. När han såg hamnbornas ärtskidor till båtar, log han; när han strök blicken över raden av mossgrå, halvförfallna bodar med nävertak, hickade han fram ett skratt i sitt röda skägg; och kokhusen såg han ju ingenting annat var än fähus och brännvinsbrännerier. Så nu byggde han med gott minne av vad han sett i staden, och hans sjöbod fick utbrygga och båtskjul, bodsvala så stor som en sal och särskild vedbod på övre gaveln. Själva boden, då den ännu stod tom, var stor som en kyrka, och hamnborna tittade och tittade. — Tänk du bygga skolhus, Ångerman! sa de. Vi tänkte, du var fischare, vi, och int skollärare! Men Ångerman visste, han. Och nu kom fisket, på allvar. En kväll i skötsättningen mörknade det med ens, himlen blev svart som en bergvägg, och ett enda litet, ullgult moln kom farande med stor hast, det såg rakt ut som en humla. Men allt som molnet gick fram,