BOTTENHAVSFISKARE 6 7 kad på kusten, timmerflottorna hade ännu inte börjat, ångbåtarna voro få, havet var ensligt, tomt och öde som på skapelsens tid, och med lugn och rolighet drogo fiskrarna sina nät som i Kristi dagar, och en hög, bibliskt klar och förtröstansfull himmel välvde sig över deras långa liv. Genom hundraåriga bestämmelser hade fisket stadfästs i stränga former, och särskilda fördrag hade in-gåtts dels mellan fiskrarna inbördes, dels mellan fiskrarna och öbönderna, godkänts och fått laga kraft av landshövdingarna och sedan gått hamnborna i blodet. Men år 1852 hade 1771 års hamnordning upphört, och sen den tiden visste man inte rätt, hur man hade det. Det gick i alla fall ganska lugnt, i gamla spår, och det såg ut, som om hamnen skulle ligga där oförändrad till yttersta dagen. Nu kunde verkligen ingen människa anklaga fiskrarna för att anstränga sig i onödan eller för att leka med storm och oväder. Man skulle rentav kunna tycka, att de borde varit lite mindre försiktiga, men å andra sidan, de kände havsströmmarnas kraft och visste, att innan man hann sucka, kunde strömmen raka vareviga utsatt sköta från grundet, och det betydde fullständig fattigdom, nöd och undergång. Inte heller får man glömma, att de genom ett ständigt supande i ett par generationer voro till kraft och företagsamhet betänkligt nedsatta, att garn, linor och all annan materiel var svåråtkomlig, att pengar voro så gott som osedda och att avstånden voro tiodubbla mot nu, då kommunikationerna förkrympt varje mil till en kilometer om inte mindre. Nåväl, uppfödda och uppvuxna i hamn, okända med