1,32 LUDVIG NORDSTRÖM ming i rummet? Salt och sur? Huvud- och huvudlös? Va står tunnan i? Ångerman hade Johanna med sig, hon väntade bakom honom med händerna i kors på magen och neg bara och log som en smörassiett mot sommarsolen. — Ser du, käring har du! Strömming i rummet och käring på däck! Kom oppåt och drick kaffe, så ska vi tala om strömmingen din! Va heter du? Ångerman var lugn och gick i ordning med frågorna. — På hamnmarknan i Nätre, sa han, stå huvudströmmingen i 20 och huvudlös i 22 riksdaler och surströmmingen i 24. Och namnet är Jonas Ångerman, och hamna är Tvärhamn. — Håll käften och kom med! skrek patron Edin, och under det skepparn drog sitt kopparansikte isär uppåt öronen, vandrade de tre små figurerna över landgången upp till patron Edins. Värden förde sina gäster först genom boden, där det rådde en mystisk skymning, luktande kryddor, tjära, astralolja, tillsatt med sillake och läder; i taket hängde vindan med snörstumpar bland bockhornsbor-star och svablar och allt möjligt bråte; men golvet var strött med sågmåra, och handelsbetjänten hade en näsa som en morot och blått förkläde, var ett gammalt inventarium och hette Ödlund, men kallades för näsans skull Rödlund. Johanna hisnade vid åsynen av allt detta och högg tag i Ångermans vadmalskavaj, och bogserad av honom, som i sin tur bogserades av patron själv, bar det i väg uppför en trappa, och så in i en sal med mattor på golvet, blommor i fönstren, en silverskål på bordet och hänglampa och lull-lull!