BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 6 7 efter en förmögen handelsman, och om honom sade historien, att han kucklat med leveranser och småpersedlar under kriget 1808—09, och på den grunden var det patron Edin kallade kajen för tjyvkaj. — Men, brukade han tillfoga, ingen karl av handels-societeten, som det har varit kärna i, har undgått att kallas tjyv, och Herren Gud i sin godhet har inte engång förmenat mig äran! Så då kan en veta, ärlig som jag är, så en kan gråta åt det! Ha-ha-ha! Gubben småsprang i sina stadiga lädergaloscher bort till tjyvkajen, och där möttes han av skepparns rop: — Vill du köpa strömming, Edin? — Va i hundra helvete skrik du för, bondskeppare! ropade Edin tillbaka. Tror du det är marknad, va? Eller entreprenadauktion, va? Ska du inte skrika högre, så hela handelssocieteten kommer hit ner på tjyvkajen och dyrkar opp priset? Men skepparn skrattade bara och pekade på en liten rödskäggig karl, som stod på däck och var ingen annan än Jonas Ångerman. — Där ska du se, Edin! Den får du allt fjälla, innan du klår honom. Den tar man inte, där man hänger honom! — Ta och ta! — Han har femti tunnor strömming i rummet! Då blev Samuel Edin rakt som en tjudrad hund, när vinden för harlukt i hans nos. Han gnodde på benstumparna sina fram och åter längs kajen, ända tills båten kommit opp långs sidan; då bar det ombord och rätt på Ångerman, som han nöp i kragen. — Va hör jag, karl? Har du femti tunnor ström-