Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’59
XXII.
När Johanna vaknade, sken solen och dörrn stod
och slog, ty det hade blåst upp. Hon förde handen
över ögonen och kände sig så underligt ensam i
världen, reste sig utan att riktigt veta, vad hon gjorde,
gick ut ur kammarn, in i storkammarn, och där var
förödelsens styggelse, drog sig gårdagen till minnes,
överfölls av ångest och ropade högt:
— Ångerman! Ångerman! Ån-ger-man!
Men ingen svarade. Då flög hjärtat i halsen, hon
trodde han var död eller hade rymt, skyndade ut på
bron, där hon raglade till för solvärmen, alldeles yr.
Hela hamnen tycktes död, inte en människa syntes.
Hon skyndade ner i sjöboden, och där i svalan satt
Ångerman, klädd i pjäxor och arbetskläder och sig
lik som vanligt.
— Hör du int, hur jag ropar? frågade hon.
— Nej! svarade han utan att bekymra sig om henne.
Men nu blev hennes ångest rent olidlig.
— Du sup ju, Ångerman! sade hon med gråten
svällande i mun. Du sup ju, så okristligt full du var
i går!
— Om jag sup, så sup jag värst!
Därefter teg han.
— Tänk du fortsätta ock, Ångerman ? frågade
hon då.
— En får fäll si! svarade han.
Bragt till förtvivlan vacklade hon opp i sitt nya
kök, där hon föll på knä invid spisen och försänkte sig
i brinnande böner till Oud, ty hon hade en dunkel
känsla av att hela natten ha begått bara synd på synd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
