'59 XXII. När Johanna vaknade, sken solen och dörrn stod och slog, ty det hade blåst upp. Hon förde handen över ögonen och kände sig så underligt ensam i världen, reste sig utan att riktigt veta, vad hon gjorde, gick ut ur kammarn, in i storkammarn, och där var förödelsens styggelse, drog sig gårdagen till minnes, överfölls av ångest och ropade högt: — Ångerman! Ångerman! Ån-ger-man! Men ingen svarade. Då flög hjärtat i halsen, hon trodde han var död eller hade rymt, skyndade ut på bron, där hon raglade till för solvärmen, alldeles yr. Hela hamnen tycktes död, inte en människa syntes. Hon skyndade ner i sjöboden, och där i svalan satt Ångerman, klädd i pjäxor och arbetskläder och sig lik som vanligt. — Hör du int, hur jag ropar? frågade hon. — Nej! svarade han utan att bekymra sig om henne. Men nu blev hennes ångest rent olidlig. — Du sup ju, Ångerman! sade hon med gråten svällande i mun. Du sup ju, så okristligt full du var i går! — Om jag sup, så sup jag värst! Därefter teg han. — Tänk du fortsätta ock, Ångerman ? frågade hon då. — En får fäll si! svarade han. Bragt till förtvivlan vacklade hon opp i sitt nya kök, där hon föll på knä invid spisen och försänkte sig i brinnande böner till Oud, ty hon hade en dunkel känsla av att hela natten ha begått bara synd på synd,