136 och hamnfogden glömdes, det blev stilla som i kyrkan igen, och bergsprängarna fingo mat och brännvin. De voro glada fyrar, och när nu mörkret föll på och stjärnorna tändes, började de efter intagen förtäring, att spela på medhavda fioler, hela hamnlaget gav sig till dansbanan, och det skrek i buskarna och klampade i bräderna, månen hade kommit upp, och snart var livet i full gång, knivarna blänkte, gamla ouppgjorda affärer letade sig fram, stranden genljöd av gastaskrin, och i månskenets fredliga, overkliga belysning rullade och tumlade och hoppade skuggor om varandra, ända till dess månen var borta och dagen började gry. Då låg Johanna i sin tjocka sidenklänning kantrad i en utdragssoffa med bena i vädret och snarkade, på golvet låg en bergsprängare och sov, men Ångerman kröp, just som första solstrålen likt en lekfull råtta kilade in över tröskeln, på händer och fötter vacklande fram till brännvinskaggen, sänkte med skälvande hand en kopp i dess djup, fyllde den, förde den till munnen och drack, och likasom träffad av blixten störtade han sen omkull och slocknade ögonblickligen i en djurisk sömn, liggande på magen med armar och ben sträckta från sig och med koppen hängande på höger pekfinger och brännvinsresten bildande fläck på golvet. Och solen steg över hamnen, där dörrar stodo öppna och tappade knivar blänkte på marken, och alla sovo en dödssömn; medan Johannas katta försiktigt tassade in i storkammarn, smög fram till Ångerman, satte sig vid hans huvud, slog svansen om sig och plirade mot solen.