1,32 LUDVIG NORDSTRÖM Hamnborna kände sig, de äldre, nästan ängsliga. — Tänk, om han blir så tokig, så han sätt eld pä hamna en natt! sade de inbördes. Var det inte det vi sa, då han kom, från det första, att det inte var riktigt me'n! Men ungdomarna dansade runt, klappade i händerna och skrattade. Och de kallade honom med ett öknamn. De kallade honom: Herrans nasir. XV. Så gingo år och år, och Ångerman fick grått i hår och skägg. Johanna svällde ut och satte sig, blev rynkig och svartnade, och hade fullt att stå i från morgon till kväll. Hennes far dog, hennes bror gifte sig och fick barn, hennes släktingar föllo undan, en ny generation växte upp, och vad som hänt i hamn på den tid, då Ångerman kom, det hade redan sjunkit i sagornas och berättelsernas skymning. Men om Johanna tagit honom bara för att bli gift, så nog hade hon fått betala dyr skatt för den handlingen, och om hon gjort det för att bli högre än de andra i hamn, nog hade det tagits annat i vederlag, och om hon begärt rikedom, så nog hade hon funnit den, men i sorgen, och tröst, men allenast i bön och åkallan. Ty tystare och tystare hade Ångerman blivit med åren, och i varje blick han gav hustrun lurade något, som tycktes vara det mest helvetiska hat. Men det kom under långa veckor och månader icke till uttryck. Uppe med solen och arbetande utan ro var