Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,32
LUDVIG NORDSTRÖM
Hamnborna kände sig, de äldre, nästan ängsliga.
— Tänk, om han blir så tokig, så han sätt eld pä
hamna en natt! sade de inbördes. Var det inte det vi
sa, då han kom, från det första, att det inte var
riktigt me’n!
Men ungdomarna dansade runt, klappade i
händerna och skrattade.
Och de kallade honom med ett öknamn.
De kallade honom: Herrans nasir.
XV.
Så gingo år och år, och Ångerman fick grått i hår
och skägg. Johanna svällde ut och satte sig, blev rynkig
och svartnade, och hade fullt att stå i från morgon
till kväll. Hennes far dog, hennes bror gifte sig och
fick barn, hennes släktingar föllo undan, en ny
generation växte upp, och vad som hänt i hamn på den
tid, då Ångerman kom, det hade redan sjunkit i
sagornas och berättelsernas skymning. Men om Johanna
tagit honom bara för att bli gift, så nog hade hon
fått betala dyr skatt för den handlingen, och om hon
gjort det för att bli högre än de andra i hamn, nog
hade det tagits annat i vederlag, och om hon begärt
rikedom, så nog hade hon funnit den, men i sorgen,
och tröst, men allenast i bön och åkallan.
Ty tystare och tystare hade Ångerman blivit med
åren, och i varje blick han gav hustrun lurade
något, som tycktes vara det mest helvetiska hat. Men
det kom under långa veckor och månader icke till
uttryck. Uppe med solen och arbetande utan ro var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
