I4t lian stillsam som den frommaste, tycktes icke lägga märke till vad som sades omkring honom men visade plötsligt genom en illparig blick eller ett par korta ord, att han tvärtom noga uppfattat allt, och var vad allmogen kallar »finlidlig», d. v. s. ironisk, den snart sagt enda egenskap en svensk aldrig kan lära sig fördraga; och han var också mycket riktigt avskydd. Hans fiskelycka, som blev ordspråk, avtog icke med åren, tycktes hellre tilltaga, hans redskap voro de bästa, och hans brännvinstunna var liksom hans strömmingskar öppen för alla. Snart nog hade också hamnborna fått lära sig, vad han menade med sina småkaggar, ty första året sålde han femhundra, fyllda med surströmming, och efter den betan kom det förfrågningar från fastlandet, och inom ett par år var där inte en i hamn, som icke tillbragte vintern med att göra likadana. Dessa kaggar blevo begärliga, stodo i gott pris och förde kontanter till hamns, och nu blev Ångermans hus modell för alla. Det reste sig stugor uppåt sten-maln, liggande i östan och västan, de gamla kokhusen rödströkos med vita knutar, spåntak lades, häggar planterades, ja, till och med ett körsbärsträd, flaggstänger kommo upp, fönstren fingo gardiner, väggarna tapeter, dörrarna lås, och hamnborna började klä upp sig. Men allt detta gick icke på engång. När Ångerman kom till Tvärhamn, var nästan allt husgeråd pantsatt för brännvinsskuld uppe hos den änka, i byn, som bedrev lönnkrögeri, och Gud vet, hur det skulle gått, om icke han uppenbarat sig. Nu hade han blivit retad av den gamla sturska fiskaradeln och dess nosighet