1,32 LUDVIG NORDSTRÖM Och därvid blev det, ty hans vilja hade ännu ingen knäckt. När Ångerman och Johanna embarkerade, var hela hamnlaget samlat på stranden, och i den kalla höstmorgonluften rök regnet, och måsarna försvunno klagande i misten. Snart insveptes hela ön i denna dimmiga rymd, där himlen var så låg, att den tycktes stöda sig på de svarta bergryggarna; och när man såg norr ut mot horisonten sjönko hav och himmel samman i en vinkelspets. Men allteftersom färden gick söder ut lättade det, sjön var inte mera granitgrå utan blånade och glittrade stundom, bergen på kusten reste sig inte som pelare utan kavlades ut och ormade sig i långa, mjuka, vänliga dyningar, luften kändes inte så tung och kall och våi utan blev livligare och lättare, och dess brusande över vågorna norr ut efterträddes av klingande, spelande ljud, som stämde själen till munter hoppfullhet. Ångerman vistades på kommandobryggan all den tid han icke satt i matsalongen och drack konjak och kaffe, och med skarpa blickar överfor han synkretsen, då på höjden av Öregrund de lätta tärnorna uppenbarade sig och livade upp luftens regioner med sina snabba nyckfulla kast, så olika måsarnas eviga, sorgmodiga och betänksamma vingslag. Här sjönko också stränderna än ytterligare, och åkrarna började gå ända ner i havet, alarna doppade grenarna i dess svall, och trevna bondgårdar, vita kyrkor och lättjefullt hjulande väderkvarnar skymtade fram genom de brandröda hagarna. Himlen steg allt högre ocn högre, regnmolnen sjönko