Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,32
LUDVIG NORDSTRÖM
Och därvid blev det, ty hans vilja hade ännu ingen
knäckt.
När Ångerman och Johanna embarkerade, var hela
hamnlaget samlat på stranden, och i den kalla
höstmorgonluften rök regnet, och måsarna försvunno
klagande i misten. Snart insveptes hela ön i denna
dimmiga rymd, där himlen var så låg, att den tycktes stöda
sig på de svarta bergryggarna; och när man såg
norr ut mot horisonten sjönko hav och himmel samman
i en vinkelspets.
Men allteftersom färden gick söder ut lättade det,
sjön var inte mera granitgrå utan blånade och
glittrade stundom, bergen på kusten reste sig inte som
pelare utan kavlades ut och ormade sig i långa, mjuka,
vänliga dyningar, luften kändes inte så tung och kall
och våi utan blev livligare och lättare, och dess
brusande över vågorna norr ut efterträddes av klingande,
spelande ljud, som stämde själen till munter
hoppfullhet.
Ångerman vistades på kommandobryggan all den tid
han icke satt i matsalongen och drack konjak och kaffe,
och med skarpa blickar överfor han synkretsen, då på
höjden av Öregrund de lätta tärnorna uppenbarade sig
och livade upp luftens regioner med sina snabba
nyckfulla kast, så olika måsarnas eviga, sorgmodiga
och betänksamma vingslag. Här sjönko också
stränderna än ytterligare, och åkrarna började gå ända ner i
havet, alarna doppade grenarna i dess svall, och trevna
bondgårdar, vita kyrkor och lättjefullt hjulande
väderkvarnar skymtade fram genom de brandröda hagarna.
Himlen steg allt högre ocn högre, regnmolnen sjönko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
