BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 undan och cn varm sommarsol trädde fram, det hela var som att komma från den trånga otrevnaden uppe vid vinkelspetsen och följa banan fram, medan andra vinkelskänkeln ständigt höjde sig, och horisonten vidgade ut världen till en alltmer hissnande höjd. När båten dök in om Skomakarn i Stockholms skärgård, var det ackurat som att stiga inom grindarna till en lummig blomsterträdgård, badad i solgass mot en vänlig husvägg, holmarna lågo som gräsmattor och rabatter, sunden voro trädgårdsgångar och Roslags-skutorna skottkärror, överallt rodnade äppelträn, och dahlior lövkojor, pioner och astrar prunkade under de blödande skogarna, luften dallrade av silvervärme, och detta var paradiset. När så Stockholm äntligen vid middagstiden reste sig ur trädmassorna, under en himmel packad av åskblå molnbankar, mellan vilka solen kastade ner sina strålknippen, och kyrktornen flammade som spjutspetsar efter regnskurarna, slottet, vilade grått och slutet på sjöstranden och ångslupar kilade av och an på vattnet och döko bort i skugga under Skeppsholmen, då grep Ångerman tag i räcket, hans ögon brunno i kapp med kyrkspirorna och munnen var hopknipt, men Johanna darrade och ögonen tårades, hon skulle gett dagar och veckor av sitt liv för att på fläcken fått vända om. Hettan besvärade henne, svetten stod i pannan, hjärnan kokade, luften blixtrade hit och dit omkring henne, och hon kände kväljningar vid åsynen av alla dessa hus och hus och människor, som sprungo, som om elden var lös, och dånande kärror och blåsande ångare och torn och broar och balkonger och markiser. 10. — Nordström, Bottenhavsliskare