1,32 LUDVIG NORDSTRÖM hon vill bara skratta. Danke lurar henne att skratta, och dessutom nyper han henne på låren. Man kan inte säga, att Hanna är vacker, hon har ett grovt ansikte, och när hon går, linkar hon något på vänstra foten. Men hon är lång och är väl vuxen. Det är mot dessa båda, som Joel hela tiden skriar, men Danke bryr sig inte om hans ord, ty det gör aldrig någon. Sä kommer Jan Ågrens Oreta, hon sitter i lag med Pär-Erik Sundberg, hamnens ståtligaste pojke, bästa spelman och största vildhjärna. Hon är inte sä lång som Hanna, men hon är mycket vackrare. Jag önskar beskriva henne särskilt, där hon sitter och ser på Pär-Erik och tuggar på sin smörgås. Hon är tjugu år gammal och fallen av den myndiga Lina Ågren, vilkens gifte längre fram berättas. Hon föddes på själva julaftonen och hade segerhuva, säges det i hamn. Som barn hade hon ganska rött hår, men med åren hade den röda skiftningen försvunnit, och nu är håret som halm med dess blanka sken av stråna. Småhåret vid panna, tinningar och i nacken är ljusare och är som skum, förmedlande övergången från den gyllene hjässan till det skärvita hullet. Öronen likna med sin genomskinligt röda färg ett par blommor, och de blå ögonen under pannan likna — ja, de likna endast sig själva och äro det de äro, ett par ljusblå ögon hos en kustens fiskarflicka. Näsan är rak och kavat, med veck vid vingarna, och Greta är känd för att kunna säga sin vilja, munnen är bred och läpparna runda och klarröda, och innanför dem ser man raden av blixtrande tänder. Och barmen är hög, och vad som