LUDVIG NORDSTRÖM karna med övre åkern, ty där är svartmylla, och där växer så otjänligt mycket ogräs. Och när han mönstrar havrestycket, tar han av mössan och river sönder alla myggbett, som han inte känt förut och utbrister: — Faen! Att det ska vära så bannat myttje bortå ogräset! Han rycker i stubben och sliter upp revor som kommit, men han känner, hur de hålla emot och ha en hel hjälphär nere i myllan, och tillintetgjord inför den starkare naturkraften står gubben och bara tittar på den mark, han brutit men inte lyckats tämja ännu. Gubben går sakta, timmarna förrinna. Det finns ingen sol uppe längre, och sunden ligga blanka, krokbåtarna ha återkommit alla, fåglarna ha tystnat, endast orren hörs sjåsa i skogen. Samt trasten. Det är också en tunn skymning över hamnen. Då kommer moster Ångerman tultande uppför Myresudden, och hon pustar och stånkar. Hon stannar. — Ångerman! Ångerman! ropar hon. Gubben är döv, han hör inte. Men hon får syn på honom och går fram till honom. — Är du toket, Ångerman? skriar hon. — Klocka gå på elva, och du kom int hem nångång. Jag val ju så rädd, så jag tro rakt du ligg här på Murresunn och är död. — Du är toket du, Johanna! Jag gett fäll si åt, hur jag har'et härhenen. — Far du int och koxa och koxa här på Murresunn för jämnan. Nog ha du fäll tid att sova, når du ha slite och släpa hele dah. Kom nu, Ångerman! — Ja, ja! mumlar gubben och har på engång blivit trött.