BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 de som omgivna av glorior, och marken lyste och glittrade om fötterna, luften var sval och lätt och himlen oändligt hög över dem. Krokbåtarna rodde ut och passerade Myresudden, man hörde över vattnet, hur fiskrarna ombord pratade med varandra. — Ta båten eran och far hem! sade fader Ångerman. Jag stanna henen en stund till. Alla gingo ner till båten utom fader Ångerman, som stapplade i väg upp genom hagen och försvann bland asparnas brinnande blad i solnedgången. III. Nu är den gamle Jonas Ångerman ensam på Myresudden, men det tänker han inte på. Han har varit ensam hela dagen, fast de andra varit där och gått omkring honom. Han stapplar längst bort till hagens bortersta led och undersöker noga, om gärdesgården verkligen kan vara så stark som Jan Ågren sade, och naturligtvis är den inte det, men någon tid håller den alltid. Sedan följer han gärdesgården och synar varje troa1, stöttar upp här och var, rättar till, klår sig i huvet, tänker på, hur det bör bli en annan gång, förbannar vattnet som stiger från myren och förstör så mycket av hans åkermark, och genomblöt om fötterna kommer han slutligen efter sin långsamma och noggranna inspektionsfärd tillbaka till päråkrarna. Strandåkern är tovig och ful, men det är sandjord, och han vet med sig, att där måste potatisen gå. Svårare har han det i tan- ' Troa = stång, ribba.