1,32 LUDVIG NORDSTRÖM STORGRUNDSFISKARE. I. Skötrodden var kommen med slåttana och de första sommarstjärnorna, och alltså hade året vänt sig mot hösten. Alltså var det Storgrundsfiskets tid. Om vintern hängde fiskarpojkarna uppe på utkiksbergen med sina tuber för att se, om skäl fanns på isen. Nu lågo de där och spejade efter måsen och strömmingsklarnor och andra tecken, som fiskare ha. Gubben Ångerman emellertid brydde sig ingenting om sin gamla tub. Den hängde i en snörstump på en spik innanför dörren till sommarstugan, och vem som ville slant in och lånade den för att speja mot fastlandet eller över havet. Synnerligast flickorna, ja, när ondväder nalkades, molnen sänkte sig och man kunde vänta flottabåtarna, som hade unga pojkar och dans-musici ombord i skansen. Satt då gubben vid bordet med kaffekoppen framför sig, glimmade han med ögonen, knyckte det gamla huvudet i ett kort och svårhört skratt och sade: — Sir du efter strömmingen på sättninga, Hanna? — I är lidlin, morbror! sade flickan. Och då skrattade gubben högt. Han satt med surströmmingsomläggningen dagarna i ända. Solen glittrade på sundet, båtar rodde ut längs