BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9 stränderna och kommo vedlastade tillbaka; gubben knogade lika trögt med sitt, sjuttio år som han var. På middagen en dag sade han åt gumman: — Känn du på dig, käring, att det är Storgrunds-fiske snart nu? — Känn du nå själv, Ångerman? sade gumman. — Vet int. — Hocken ska vet'at om int du, som då väl ha vuri den värsten å alle. — Hä, hä! Sej du det! När han klättrade nerför backen till boden låg ett leende i skägget, och när pigan kom frampå dagen och tittade åt gubben ute i svalen, hade han händelsevis gjort rast och satt och stirrade ut över sundet och log. — Si I, att Ådalsbleka syns västat? sade pigan. Gubben sköt ihop ögonbrynen, smalnade pupillen och siktade väster ut över skogen. — Ä'n falin då, tänk du? sade han till sist. — Jag tänk Simon får'et bra nog, äsch han far på grundet i natt. — Tänk'en fara på grundet' då? — Stene int han och en Janne och Hardins och en tri, fyre tå sörhamsara1 då? — Jaså, sade gubben betänksamt och tog upp en surströmmingskutting. Det var stilla över hamnen. Oppi gistvallen ovan boden, där gubben satt, hade gumman fått ett lag stadsfruntimmer omkring sig, och deras brokiga klänningar fladdrade mellan de brunlät-tade skötarna, under det julisolen lustigt sken på kaffe- ' Sörhamsara = de som bo i södra delen av hamn.