BOTTENHAVSFISKARE 22 s och magert ansikte mot gubben och pojken, och de nästan vattenklara ögonen lyste kyligt. — Vi gett skynd på. Där i Ångermans sitt bägge jänterna och käringå själv i steningen, och Jan Erik ha stent färdigt, och det är bara vi snart som int ha klart. Danke lyfte ner skötarna och plockade fram sten, och det blev smatter av stenarna mot båtflakan och sång, som gick längs hela raden av bodar. Lång tid drog det inte om, så lågo de åtta stam-sköta prydligt ordnade och likaså de båda högarna på flakan vardera om åtta sköt. Nu kunde man förstå, att man tänkt ro på grundet denna dag, ty från den ena stugan efter den andra kommo kvinnorna springande, och alla råkades de hos handelsman, som hade fullt göra att portionera ut mjuka rågkakor, smör, ost och korv åt de skrikande, skrattande och stojande kvinnorna. Himlen stod så lysande blå och glättigt hög över skogen, som omgav den stenbacke, där stugorna lågo, och några moln började rosas mot afton. Det blåste en munter bris på sundet, och blekan i väster var som ett tunt flor, genom vilket himlen syntes. Dét rök ur alla skorstenar, det småsusade i alla trän, barnen lekte under skratt och rop, korna råmade och getterna bräkte, och redan började man komma från aftonvarden ner i bodarna. Ja, nu flöt första båten på sundet. Ett rop hördes någonstans ifrån: — Båta flyt! Och i detsamma blev det ett ropande och kacklande längs strandens alla bodar.