1,32 26 2 LUDVIG NORDSTRÖM hårig och solbränd och torkade mjölken ur mustaschstråna, som börjat komma. —- Tänk nog jag, det är int så fali långt mellan far och son .. — Dess länger mellan mora och s.on, når det djävliga ligg emellan. — Tig du, Danke, med tunga din! — Ja, int få du nan strömming med den! — Int få vi nå mer bortur sjön, äsch vi stå henen och släng käft. Ha I stent, pappa? — Käringa sitt i båten. Vi gett fäll hjälpa till. — Ja, laga så I få nan strömming. Det är ond tid, som kommer, sade gubben Zeterberg långsamt och gick. — Qå hem och lägg bena för yga, så slipp du se na! var Dankes avskedsord i halvhög ton, när han gick ner i boden. Där hängde skotar och vålor och linor, vakare, rödmålade plåtkaggar till flöte, draggar, vaxduksförklän och vattenfyllda sälskinnspjäxor; halvfjärdingar med salt och bunkar med kläder i blöt, högar av skötsten, revlåda, strömstickor, laxkrokar, åror, roder, segel, hammare och yxa, sågar och båtshakar syntes i en röra; genom boddörren skymtade i halvdunklet därinne de stora strömmingskaren, som liknade mäsk-kar, och där fångsterna blodlakades, på dörrstabben hängde gradmätaren för lakens salthalt och en fjällig blå fruntimmerströja, och hela boden som alla de andra luktade råfisk. Några skotar lågo i en hög frampå bryggan, och nedanför i båten satt gumman ined vit huvudduk och skärt liv och stenade stamsköta. Hon vände ett gult